Nu tänkte jag bara skriva av mig om jävligt mke, så ni som inte känner mig kommer ju antagligen inte fatta ett skit och kanske inte förstå varför jag känner så eller vad som hänt. Men de skiter jag i just nu. Mina närmsta kommer ju antagligen förstå vad det är jag skriver om. Vill inte skriva ut om 'situation' elr 'nuet' utan mer om känslor, tankar, min osäkerhet, min barndom osv. Ingen tvingar er att läsa.
Jag vet att oavsett hur mycket jag försöker att glömma så kommer alla känslor vara kvar, oavsett hur mycket jag förnekar det så vet vi båda två att det är sant. Men dehär bara går inte. Jag förstår inte att jag säger det själv men jag måste träffa någon ny. Hitta en ny människa i mitt liv, och det är fort som fan innan allt går åt helvete. Mina närmsta ramlar ut ur mitt liv som domino brickor, och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag är stressad hela tiden, jag har ingen aning om varken in eller ut. Jag är borttappad. Tänker andvända ett uttryck min föredetta bästavän sa. '' Jag är som en hundvalp som aldrig lärt sig att sitta. '' Det är precis vad jag är, jag är vilsen i mig själv. Alltså är jag vilsen oavsett vilka vägar jag väljer att gå, oavsett beslut. oavsett vad jag vet att jag vill och behöver så kommer det aldrig bli riktigt rätt. Jag kan försöka glömma dig, oss, minnena vi har hur mycket jag vill. Men oavsett om jag glömmer & om du glömmer så kommer kärleken komma ihåg det. Jag vet att oavsett om vi båda två går åt olika håll och går vidare och kommer över varandra så kommer vi alltid inse att det är du & jag det ska vara när vi ser varandra i ögonen. Vi kan inte ljuga för oss själva. Men vi kan inte heller vara tillsammans och låtsas som att allt är guld & gröna skogar. Det vi hade blev fel, det funkade inte. Det tar precis lika hårt på mig som på dig, men det är försent att rädda nu. Jag är helt vilse i tankar, jag vet ingenting längre. Det ända jag vet är att nuet är allt jag har, och jag kan inte få tag i mer tid. Jag måste leva nu. Jag måste kämpa. Göra allt jag kan, jag kämpar mig igenom veckorna och varenda morgon undrar jag varför jag fortfarande kämpar och hoppas på att det en dag ska bli bra, undrar varför jag inte bara ger upp. För varje dag är ett krig för mig, varje dag är en fight. Men jag tänker kriga livet in i det sista. För trotts att jag inte ens vet varför längre, och inte ens har en andledning så tänker jag aldrig någonsin ge upp. Jag lever för min dröm och för att en dag känna riktig lycka igen. Jag gjorde det en vacker tid när jag var jätte mycket yngre, men nu är det borta med vinden. Jag kommer aldrig glömma alla vackra stunder jag har haft i mitt liv, men just nu står allt det tuffa ivägen. Jag tvekar fortfarande ibland på om någon faktiskt driver med mig om att dehär är livet, men jag antar att det är det. Jag tänker inte dö och veta att jag levt ett helvete här. Varför födas, lida sen dö? ALDRIG. Jag tänker stå upp som en soldat och klara mig igenom helvetet så jag kan dö stolt och veta att jag gjorde iallafall det bästa av det. När jag var liten brukade jag starta om tvspelet varje gång jag visste att ja skulle förlora bara för att då kunde man vara bäst, bara man själv kände det så var det sant. Sov med alla mina mjukisdjur så inte en av dem skulle känna sig utanför, för jag hade alltid tillräckligt med kärlek för alla, precis som andra runt omkring mig. Hade en sånhär penna med 4 färger och försökte hela tiden trycka ner alla samtidigt fast ja visste att de va omöjligt, men när man var liten var inget omöjligt bara man trodde. Det svåraste valet i livet jag kunde stå emellan va antingen om jag ska spela fia med knuff eller leka med dockor. Brukade gömma mig bakom dörrar för att skrämma nån men oftast slutade det med att ja gav upp för det tog för lång tid för dem o gå förbi. Att låtsas sova va standard då det bästa som fanns va att någon skulle bära en till sängen. Brukade tro att månen förföljde bilen. När 2 droppar föll på bilrutan så brukade ja se det som en tävling, den droppen som kommer ner först hade vunnit. Satt vid datorn enbart för paint och den enda man behövde ta hand om va sin tamagochi. Dem enda falska vännerna vi hade va våra osynliga låtsasvänner. Sjunga i duschen var ett måste men nu bestämmer man livssviktiga beslut där. Kommer ni ihåg när vi va barn? Vadfan hände. Helvete vad allt var enkelt då, och nu ett krig. Min barndom är det finaste minnet jag har i mitt liv, tack pappa, mamma & Jvan för den bästa tiden jag någonsin varit med om. Ibland drömmer jag fortfarande om att mamma och pappa ska trösta mig och vagga mig sådär som förr. Men jag är stor nu, jag tröstar & tar hand om mig själv. Det är mina beslut som avgör inte någon annans. Det är så synd att folk växer upp för fort nu för tiden, jag älskar min barndom. Jag älskar Tuve. Alla mina barndomsvänner. Alla lekar, all standard, glassbilen som var det bästa som fanns i veckan. Hade tagit liv för att få spola tillbaka tiden. Föralltid vara liten, i tryggt förvar hos min underbara familj. Men nu är mamma och pappa skilda, jag och min bror kan knappt prata. Vart fan tog allting vägen? Ta mig tillbax. Saknaden är sjukt stor och jag vill leva om allting. Alla dom där små sakerna. Tryggheten. Jag var den där lilla glädjespridaren, den lyckliga och spralliga tjejen! Men se på mig idag, se vart jag står. Tiden är våran värsta fiende. Ta vara på den för i helvete.
& medans jag ändå håller på, det bästa med min barndom! Min underbara mormor. Vila i frid, vi saknar dig här. Minns alla gånger jag kom till dig efter skolan med min bror. Det var det bästa som fanns att vara hemma hos dig. Jag saknar dig sjukt, det var längesen nu men känns som igår. Gråter när jag skriver detta för jag önskar du kunde se detta, se vart jag hamnat idag. Skulle du vara stolt? Skulle du skämmas? Jag funderar väldigt ofta. Du är en av himlens vackraste änglar. RIP. ♥ - Jag älskar dig.
Pappa.
Jag tackar en gud jag inte tror på idag att jag har dig, vi har våra stunder men du är den jag blivit mest lik. Du är min förebild, min hjälte. Jag kan falla för hur många killar / tjejer som helst, men en pappa är alltid en dotters första kärlek. Det är så sant. Du är den i familjen som förstår mig bäst, den som kan få mig på bra humör. Du har alltid varit bland det viktigaste i mitt liv. När mamma åkte med mig & Jvan när vi var jätte mycket mindre, när hon tog med oss till ett kriscentrum och jag inte ens fick prata i telefon med dig eller träffa dig på ett halvår var bland det jobbigaste i mitt liv. När vi sågs igen efter det var ingenting likadant. Ingenting med våran familj kommer någonsin vara likadant. Men vi är alla samma människor, och jag älskar er mest allihopa! Gråter faktiskt när jag skriver om det. Jag har aldrig bearbetat min barndom, eran skiljsmässa. Ingenting. Ändå är detta det första kaoset som brast ut i mitt liv. Jag var faktiskt väldigt liten när det hände. Vi som var den där glada galna familjen som ingen förstod sig på. Vad är vi nu? Splittrade flisor. Jag saknar alla familjestunder. Men inser mer och mer att det kommer inte tillbaka. Pappa, att du bor kvar i lägenheten i underbara Tuve som vi växte upp i är sjukt. Jag vill aldrig flytta härifrån. Varenda detalj i lägenheten ligger så djupt i mitt hjärta. Jag älskar dig pappa, min kung! Jag hoppas jag fortfarande är din prinsessa, även om jag har förstört så mycket. Jag önskar du tycker precis likadant om mig, för jag är alltid din dotter. Kommer alltid att vara oavsett vad som händer. Det enda jag vill ha av dig är din papparoll, mer behöver du inte ge, du fyller en så stor bit i mitt liv. I love you. - Du är bäst.
shosan i trosan, nejmen haha hej. inte bloggat på länge tyckte det var dags nu liksom, ligger i sängen med ångest och har ont i hela kroppen efter mitt lilla äventyr jag haft i skogen nyss, berättar i slutet av inlägget. ett mirakel idag att jag har varit i skolan! fast dock bara på en lektion men är stolt som fan! denna helgen blir det permission och jag längtar så det gör ont, längtar så efter att bara få vara hemma och mysa med min älsklingsvove osv. John har flytta så känns helt tomt utan honom här på behandlingshemmet, och nu är han på Mauritius och är borta i 2 veckor, kommer dö hur ska jag överleva utan honom.. usch, iaf! allt är knas och har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv, fast ändå är allt på topp! men samtidigt på botten. åh att allt ska vara så förbannat förvirrande hela tiden. har inte särskilt mycket att skriva förutom massa deppig skit och känner att det är inte riktigt läge för sånt just nu. så jag tar och berättar om mitt lilla äventyr då. jag tröttnade på skolan efter lektionen och skulle gå tillbaka "hem" för personalen kunde inte hämta mig försen om 45 minuter och jag hade ingen ork till att vänta för mådde piss och kände att värsta ångest attacken kommer när som helst och bryter ner mig sönder och samman. så jag började gå tillbaka men han då bryta ihop på vägen hem ändå och det ledde ju till att jag inte gick tillbaka, jag började springa i skogen och gick, gick, och gick i timmar. sen satte jag mig ner och bara grät mitt ute i ingenstans i en skog visste fan inte vart jag var, jag var helt vilse. jag grät, skrek och verkligen slog på träd för att bli av med all aggression, sen sprang jag igen åt helvete, stannade och grät mera, skrek, slog. och så höll jag på tills jag tillslut svarade när personalen ringde så jag fick försöka ta mig ut ur skogen (hittade ut tillslut) och så kom dom och hämtade mig och nu ligger jag här utmattad & ner bruten. så kan det gå mina vänner, men ett tips! ångest? ut och ta ut det på en fucking skog, det hjälper för stunden! gå inte vilse bara haha.. aja puss på er!
hejsan, sitter och dricker monster och äter choklad & pussar på justin bieber haha. jag har inget liv okej. men i alla fall, ska bleka mitt hår imorgon och sedan hitta någon fin blandning av hår färger som jag ska lägga i håret. åh älskar att experimentera med mitt hår, klippa mig & färga det osv! vill bara säga det att idag är det 1 månad mellan mig och min gullegris. pussar till dej om du läser detta gubben! detta inlägget är jävligt meningslöst jag vet men har så tråkigt så tänkte att jag skulle updatera bloggen lite, den är ju fan döende haha. tänkte att jag skulle skriva om en jävligt omogen och patetisk person som jag är stolt att jag nitat och glömt för hon var en riktig fake och blivit en bitch. för det första, fett omoget att du inte ger tillbaka min tröja och att du drämmer i med lögner om att jag slått dig osv. otrogenhet är det värsta jag vet det är så äckligt så att det finns inte på denna världskartan och du är ett otroget litet svin, helt ärligt vem fan har du blivit? skäms nästan för att jag skriver om dig för du förtjänar inte en sekund av min tid eller mina tankar. men måste få ut min aggression någonstans för har lust att mörda någon allvarligt talat. skäms för att jag stod dig så nära, och du klagar på att jag är ett problem, fyfan. pfft asså så jävla glad att jag slipper dig nu! ciao
hej bloggen! just nu sitter jag i min säng och har nyss ätit frukost, är la lite halvdöd idag men mår faktiskt väldigt okej. har lurat massa folk med både roliga, konstiga och hemska april skämt känner mig faktiskt stolt för detta är första gången någon typ går på mina skämt haha. har däremot blivit jävligt blåst själv av andra med men så kan det vara. har 2 proppfulla påsk ägg och massa choklad och har ätit så mke dom senaste dagarna så jag rullar, vet seriöst inte vad jag ska göra av allt! idag ska vi tydligen grilla på snäppan, det kommer faktiskt att bli ganska chill med tanke på hur soft vädret är! men aja, change the subject. mina tankar flyger runt och gör mig snart galen vet knappt vad jag själv vill. mitt hjärta förvirrar mig och tvekar på vad som är rätt och fel. jag känner mig dömd, utpekad att detta plågande livet var till för mig. men då blir min fråga, vad har jag gjort för fel? vad har jag gjort som fick mig att förtjäna dehär.. ibland undrar jag om inte alla andra skulle ha det bättre om jag inte fanns. men man får inte tänka så, så jag försöker sudda ut den onda tanken som äter upp mig sakta inifrån. jag vill vara liten igen, få en ny chans att växa upp och rätta alla fel. hade jag varit värd ett normalt liv då?.. jag vet inte varför men ibland känns det som att alla är emot mig, och blickar av andra känns precis som att någon spottar mig rakt i ansiktet. mina mardrömmar dödar mig, vill inte vakna upp i panik en gång till. vill inte vakna med skriken som är påväg ut som gör så ont att försöka stoppa. vill inte ligga vaken med ångest hela natten så det känns som att hela mitt bröst ska explodera och klumpen i halsen och i magen som klämmer mitt hjärta av sorg så det gör ont fysiskt. vill inte ramla ihop mer för att jag inte har någon ork. själsfränder, finns det någon som känner samma?, isåfall ta denna smärta ifrån mig elr hjälp mig ignorera den för den vill aldrig försvinna.
Hej bloggen, jag har suttit i mitt rum och tänkt ett tag, och det är så många som undrat varför jag inte är i skolan, och det finns faktiskt många andledningar till att jag inte är där, men jag tänkte iaf berätta några nu, saker som ni kanske inte alls visste om eller trodde om mig. För det första har jag jävligt dåligt självförtroende men det vet säkert dom flesta redan om, och det gör ju att jag bryr mig jävligt mycket om mitt utseende, och jag klarar inte av att gå ute / vara i skolan och verkligen veta att jag är ful, eller känna mig ful. Jag pallar inte det och i skolan då så tappar jag koncentrationen, eller så bryter jag ihop, eller så går jag hem. För jag pallar inte trycket, det är jobbigare än vad ni tror att känna sig ful. Och när jag väl känner mig ful, då kommer känslan att jag inte passar in, och då startar det ett jävla socialt spel, jag måste försöka vara som alla andra, och lyckas jag inte får jag panik. Plus dom flesta i min klass har ingen aning om vad jag gått igenom, och dom tror liksom att jag mår bra och har det enkelt, och då måste jag ju liksom vara den glada tjejen osv, även om jag inte är det på insidan, det blir ju liksom jobbigt i längden att spela någon man inte är. Jag börjar seriöst misstänka att jag har något som kallas för social fobi. Jag får panik när jag ska prata med folk jag inte känner eller kanske inte träffat irl förut, vet inte vad jag ska säga och bara tappar orden helt och så är jag blyg på det, det gör liksom inte saken bättre. Och jag hatar att hamna i stora folksamlingar, känner mig bara ensam och liten och borttappad typ. Och tex i skolan är det en hel klass jag ska passa in för, och då får jag bara panik och vet inte vad jag ska säga osv osv. Det är en annan sak att vara i stan tex, där är det proppat med människor, men där känner jag mig inte instängd på samma sätt typ som i tex ett klassrum, då känner man sig tvingad till att prata med alla och försöka vara fin/snygg inför alla osv, det är sjukt jobbigt. Och det är iaf en av anledningarna, en av dom jobbigaste oxå. Sen ligger jag så jävla efter eftersom att jag skolkat i nästan 3 år sammanlagt nu, och det pressar ju oxå på med den första anledningen jag skrev, jag vill ju inte känna mig typ efterbliven eller mindre bra i skolan bara för att jag ligger efter, oavsett om jag nu skulle vara det eller inte så känns det så för mig, och det är sjukt jobbigt. Det är som att allting håller ihop. Sen är jag trött på alla sociala krig med folk hit och dit, orkar inte med all drama och bråk, och det gör att såfort det händer något litet jag bråkar med någon eller något, så pallar jag helt enkelt inte gå dit, det blir för mycket för mig. Och sen har jag ingen ork till att sitta och koncentrera mig på lektionerna, pga av dessa saker och andra andledningar oxå som är lite mer privata som jag inte är riktigt redo att skriva om på bloggen ännu, men det kommer nog snart.. Jag ska ju flytta till ett behandlingshem i Trollhättan i Januari, och då kommer jag få hemskola på hemmet, och då kommer jag ta ikapp mig, och sen är det ändå jullov, så jag ser ingen mening med att pressa mig själv och slita för att gå dit när det ändå är lov snart, så det är lika bra jag skiter i skolan nu, flyttar till hemmet, jobbar upp mig på några få ämnen så gott det går, och sen försöker jag gå tillbaka och ha en normal skolgång när jag flyttar hem igen. Jag börjar små tröttna på att skriva om såhär jobbiga grejer nu, tänker för mycket och gör mig själv deprimerad och det var absolut inte det som var meningen med dehär inlägget! Så jag släpper nog dehär ämnet nu, men kommer antagligen att ta upp det igen! Men vi hörs ikväll eller något för nu är min älskling här snart, puss! ♥
Det här är till alla er haters där ute, och till alla andra personer som bara är allmänt dumma i huvudet eller respektlösa osv, så ta åt er. Tänk efter lite nu, ska inte alla i världen ha samma rättigheter som du?, jag menar, vad gör andra annorlunda ifrån dig? Vi alla vandrar på samma jord och är likadana, alltså alla förtjänar ett bra liv! Men allvarligt jag börjar tveka, för ni som hatar på folk för att dom tex ser ut på ett vist sätt, eller kanske tycker på ett vist sätt, eller tänker på ett vist sätt, ni förtjänar inte kärlek, respekt eller lycka. Ni förtjänar erat jävla hat right back in your fuck faces, för alla (utom ni) ska kunna ha ett bra liv, kunna klä sig hur dom vill, sminka sig hur dom vill, fixa håret hur dom vill, prata hur dom vill, skriva hur dom vill, göra vad dom vill, tänka och tycka precis hur fan dom vill utan att dom ska behöva må dåligt för det. Och hela den här jävla skiten med läggningar osv, vad fan är felet med att vara tsm med någon som är av samma kön? Kärlek är kärlek & det är insidan man blir kär i och inte ett jävla kön. Visst klart man får tycka annorlunda, men håll det för er själva? För det är fullt normalt att vara bisexuell, lesbisk eller bög. Och sen folk som dömmer andra pga av saker som dom har hört, ta reda på saker så du vet att det är sant innan du går runt och hatar på folk, för det råkar finnas något som heter rykten och det råkar vara så att dom sprids jävligt ofta, det verkar inte som att ni liksom fattat det, så välkomna till världen! Är så jävla trött på folk som tror att dom kan ändra andras åsikter om saker / personer, man bygger upp en egen åsikt och den ska man sträva efter, låt inte någon annan ändra hur du tycker / känner, för det är ditt liv och dina val och det ska ingen annan få bestämma över. Det finns folk med jävligt dåligt självförtroende och folk som tar åt sig lätt som fan. Som tex jag, jag är lättsårad och tar åt mig av mesta dels allting folk säger förutom när folk klagar på min läggning. För kärlek är kärlek och jag älskar vem fan jag vill. Men iaf, är man lättsårad eller har dåligt självförtroende eller någonting liknande borde ni la förfan inse själva att ni får folk att fälla tusentals tårar och får folk att bli svaga och falla ner, och saker ni säger nu kanske blir saker som sitter kvar i flera år, ni kan alltså allvarligt talat förstöra någons liv. Är det de ni vill eller, få andra att må dåligt? För i så fall har ni ingen jävla själ, och då kan ni fan brinna i helvetet. Hatar folk som tar världen förgivet. Men helt jävla allvarligt vem som helst fattar väl att ni hatar på folk för att få högre självkänsla själva för att ni själva mår dåligt, och för att ni är så jävla avundsjuka! Men vet ni vad? I've been there, done that, jag har oxå hatat på folk, mobbat folk och pissat snett på folk utan andledning bara för att jag ville kunna känna mig som en bättre människa själv. Men det var 2 år sen nu, och jag har lagt ner för länge sen. Jag tar detta på grovt allvar eftersom jag vet att ni jävla fula haters oxå mår dåligt, för ni mår som jag mådde. Så sluta hata på folk och börja vara ärliga, blir ni avundsjuk på någon så håll det inom er eller säg det förfan! Vad ska hända vilket låter mognast liksom att säga ''fyfan vad ful du är'' eller att säga ''gud vad fin du är jag blir fan avundsjuk'' när man blir tex avundsjuk på någons utseende? Ge personen en komplimang så kan jag lova er att nästan alla ger en tillbaka! Finns nog ingen i hela världen som inte skulle bli glad av en komplimang. Säger inte att ni ska älska allt och alla, för vissa personer tycker man bara inte om av personliga saker. Men ni har missförstått ordet respekt, för det enda jag vill är att ni ska respektera folk runt omkring er, för då får ni respekt tillbaka. Tänk hur enkelt det skulle vara om folk faktiskt hade respekt nu för tiden. Säger inte att ingen har det för det finns massor. Men ni som inte har det, skaffa er det nu, innan karma kommer fucka dig ut och in. Fuck alla haters, dom är omogna och försöker bara trycka ner dig så kasta dom åt helvete och gå vidare, för dom hatar för att dom mår dåligt själva, låt hatet rulla in för egentligen är det ren avundsjuka, puss! ;)
Hej bloggen! Idag och igår har det hänt massa bra saker, men även massa dåliga! Dom bra sakerna igår var att jag fick mitt element att funka igen, så man fryser inte röva av sig i mitt rum längre, jag träffade Erika och henne har jag inte träffat på århundranden. Bra grejor idag är att jag faktiskt slutat bry mig om vad folk tycker, tänker och säger om mig! (Huuur skönt som helst.) Och jag ska på min flickväns uppvisning med skolan, jätte taggad. Och jag ska få träffa Jessika, det är alltid lika bra & underbart! Och jag ska ha möte med egenkraft soc sak skit, vilket som oxå är bra, eftersom jag typ inte har någon annan att prata med just nu. Har faktiskt börjat tycka om psykologer, man kan verkligen berätta allt för dom, saker som man kanske inte kan berätta för kompisar. Och en psykolog säger ingenting, kompisar kan alltid vara falska man vet aldrig. Aja iaf, sista bra grejen är att jag har vänt tillbaka min dygnsrytm, vaknade kl 7 på morgonen typ idag av mig själv! Och dåliga grejer igår är att jag betedde mig som ett svin emot min mamma när hon försökte hjälpa mig. Jag var orolig som fan eftersom Jessika var försvunnen. Drar inte upp detaljer om det nu. Jag kände mig dålig osv osv. Och jag hade tandvärk för min kindtand håller på att växa ut, vilket gjorde att jag fick huvudvärk. Så hade huvudvärk typ hela dagen igår. Och sen grät jag typ flera timmar så fick ännu mer huvudvärk, var så orolig och stressad så jag spydde & av det fick jag ännu mer huvudvärk och så fick jag ont i nacken osv. Men älskar att jag har världens underbaraste mamma som låg och massera mig igår och kliade mig på ryggen tills jag somnade, ÄLSKAR DIG MAMMA! Vart hade jag stått utan dig?.. Och så älskar jag min underbaraste flickvän Jessika, vart hade jag varit utan dig? Och så älskar jag min allrabästavän Erika, tack för att du finns där för mig som förut, var hur bäst som helst att träffas bara du & jag igen. Vart hade jag varit utan dig min häst? Så just nu går all min kärlek ut till er, min underbara mamma, min världens underbaraste vackraste bästa flickvän min diamant, och erika min allrabästavän, den enda som förstår mig som jag verkligen kan prata med allt om, min själ, jag älskar er ni har största platsen i mitt hjärta, ni är unika, och speciellt Jessika, du är speciell på alla sätt! Love you! ♥
Bjuder på gammal bild på mig & Erika, och typ 6 år gammal bild på mig och mamma & bild på mig & älskling, ni är seriöst allting för mig, ni får mig orka mina dagar, som sagt igen, all min kärlek till er!
Jag är så jävla trött på att bli pissad på, nu får det fan räcka.
Jag gör allt jag kan och sliter som en jävla slav för att finnas där för folk i min omgivning, men vadfan får man tillbaka, inte ett jävla piss, jo folk som är fittiga som fan mot mig. Folk klagar på mig för saker som jag inte ens har gjort, så får jag ta skiten sen gör personen exakt samma sak och då helt plötsligt är det okej?! Seriöst ger upp nu. Vill ni bara ha mig där när ni behöver mig kan ni dra. Trött på att vara den osynliga som alla skiter i.
Jag kommer antagligen bara sitta hemma hela dagen idag i vilket fall, så jag tänkte skriva av mig lite.
Har du någonsin känt att alla andra gör allting lite lite lite bättre än du hela tiden, att alla ser bättre ut än du, att alla är smartare än du. Har du överhuvudtaget känt dig lite sämre än alla andra? Isåfall vet du precis hur jag känner nu, tänker inte dra upp detaljer, men är för det första så jävla trött på att folk döms efter sitt utseende. Så bara för att man inte är snygg ska man få stå ensam i livet? Vad fan är det för stil. Det känns som alla runt om mig är värsta ''beauty queens'' och så kommer jag där och gör allt jag kan för att i alla fall se okej ut, men jag ser alltid ut som ett jävla troll jämfört med alla andra. Ni kanske tycker detta är hur töntigt som helst. Men det är fan hur jävla jobbigt som helst, jag har skit dåligt självförtroende och börjar tveka på att gå ut för att jag skäms över hur jag ser ut, seriöst vad har hänt med världen? Är det såhär det ska vara. Att man inte ska våga gå ut för att man inte ser ut som en barbie som alla andra gör. Jag har i alla fall tröttnat på att känna mig ful och sämre än alla andra. Förstår inte varför folk som umgås med mig är med mig ens, fattar inte att dom inte skäms, vågar inte tro på att någon vill vara med mig på riktigt känns som att alla driver med mig. Så jävla ful känner jag mig. Det är fan sinnessjukt. Detta seriöst dödar mig. För jag känner mig bara ful och äcklig vad jag än gör. Bara för att alla andra ska vara så jävla fina och vackra och perfekta! Fyfan vad jag är trött på det, usch och fy. Och så ska alla vara pinn smala som en jävla tändsticka, annars är man tjock och då är man oxå ful. Har man en enda liten kurva är man överviktig. Visst jag är inte pinnsmal jag har massa kurvor, och jag kunde vara nöjd med min kropp! Men det börjar fan bli värre och värre, kommer snart bryta ihop, känner mig tjock som fan pga av alla jävla smala idioter det finns som typ svälter sig för att se bra ut. Jag börjar få tillbaka mina ätstörningar pga det. När jag äter så tänker jag efter och tänker typ ''ska jag verkligen äta, jag kan klara mig en dag utan mat, det gör ingenting jag äter imon så kanske jag kan gå ner i vikt så jag oxå kan få se bra ut för en gångs skull''. SÅ SKA MAN INTE TÄNKA, och jag vill verkligen inte tänka så, men det är faktiskt så! Helt sjukt. Och detdär med facebook, serisöst, typ har man inga likes på facebook är man inte värd någonting. Allvarligt talat, folk som skriver sånt är fan dummai huvudet, tänker inte nämna några namn, men ni är idioter hela högen! Döm fan inte någon efter likes på en hemsida, jag menar hur moget är det liksom? Nej orkar inte skriva om detta mer blir bara så jävla sur! Pusshej.. ♥
En liten flicka i världen ensam står, hennes hjärta är fullt av blödande sår. Ångesten i bröstet tynger henne hårt, hon vill vara lycklig, varför är det så svårt? Hennes kinder är våta av salta tårar, hon vet hur mycket hårda ord sårar. Hon var en gång ett barn som ofta log, nu är det många år sedan hennes leende dog. Flickans liv är längre ingenting värt, Hon har förlorat allt som hon höll kärt. Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik, Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik. Hon undrar om livet blott är ett spel, varför måste allt kännas så fruktansvärt fel? Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod, om det bara fanns någon som henne förstod! Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor, ja vad som helst för att ta död på sina plågor Livet är ingen lättsam lek, det är blott fyllt av ångest o svek. hon ber att någon ska höra hennes röst, medans blodet rinner, hennes ända tröst.
Jag kan vara arg, jag kan vara ledsen, jag kan vara jobbig som fan, envis och bara bry mig om mig själv. Men du har oxå känslor, förlåt för att du alltid fått trösta mig när jag gråtit när det egentligen är du som behöver tröst, förlåt att jag bara flippat på allt och brytit ihop, när du egentligen bara har behövt ha mig nära. Förlåt för att du alltid ha fått vara där för mig, när det egentligen har varit du som har behövt mig. Förlåt att jag har kvävt dina skrik med mina tårar när du bara behöver bli hörd.. Förlåt att jag inte är perfekt, men du är allt. Och jag går igenom den jobbigaste perioden av mitt liv just nu, och förlåt så himla mycket för att det ska gå ut över dig, vill bara vara med dig och skratta och vara glad, för det är bara med dig jag kan le på riktigt. Men jag kan inte hjälpa att jag inte ens kan gå en dag utan att tänka för mycket och göra mig själv deprimerad, gråtit varenda dag det senaste, förlåt för att jag inte har njutit av tiden med dig istället. Men jag ska bättra mig jag lovar. Jag älskar dig över allting annat, och jag vill bara vara med dig tills dagen jag slutar andas, för har aldrig känt mig lika trygg förut som när du håller om mig. Du ger mig den kärlek jag letat efter i flera år... Snälla lämna mig inte, du gör mig trygg och du gör så jag orkar en till dag, du är allt i mitt liv, jag lever för dig min vackra ängel. Du värmer hela min själ så fort jag ser dig le, du har läkt mina sår du har lagat mig! Men det jobbiga är att ärr finns ALLTID kvar, men utan dig hade det fortfarande varit öppna sår, jag älskar dig mest, snälla lämna mig inte, jag vet du förtjänar bättre än mig. Men du är för bra för att vara sann, och jag vill bara att du ska må bra ingenting annat, ger upp mitt liv för att rädda ditt! Du är ett mirakel, du är helt underbar, helt klart bäst! Du förtjänar det allra bästa och förlåt att jag inte har gett dig det, men från och med nu ska jag göra allt för att du ska må bra. Och för att vi ska ha det bra tillsammans. För jag älskar dig, och förlåt för att jag inte trott på dina ord, men har varit så jävla rädd för att lita på någon igen. Har varit så jälva rädd för att bli sviken, och förlåt för att jag startat onödiga konflikter och diskutioner men jag tänker för mycket och jag kan inte hjälpa det... Men jag ska försöka sluta...
Jag vill bara skita i framtiden och skita i det förflutna, för jag vill leva i nuet med dig och göra det till den allra allra allra bästaste tiden i mitt liv, för älskling... Du är underbar. ♥
Tänkte erkänna några få grejer nu för er & berätta några privata grejer om hur jag känner.
Kan börja med att säga att nej, jag är inte bitchig eller dryg, jag är blyg som fan, och vågar inte prata med folk jag knappt känner, får inte fram ord bara, det bara är så. Kommer alltid vara blyg och liten det ba är så, jag har inget självförtroende heller så inte så lätt att ändra på det, så kan ni sluta kalla mig dryg. Jag är inte kaxig mot folk, (kanske om det är värsta cat fight elr typ fjortis bråk) men ändå, jag är inte uppkäftig, jag är bara ärlig och har en speciell attityd och enligt många andra en jävligt irriterande röst, och det står jag för. Och om jag ska vara helt ärlig nu, så förstår jag inte hur folk kan vara med mig / umgås med mig, jag menar jag, jag är jag liksom. Jag har alltid varit den blyga tysta och ensamma tjejen, och det kommer vara så, förutom med mina närmsta. Och ja, oavsett hur mycket jag vill prata så går det inte, känner jag inte människor vågar jag inte öppna mig och prata osv, är rädd för att bli sårad och släppa in falska i mitt liv, har gått igenom för mycket för det. Så nu vet ni alla det, så snälla sluta kalla mig dryg, bitchig kaxig osv. För jag är inte sån, jag är bara fett blyg och tyst som fan, okej? Bra tack. Ville bara lasta av mig det, så godnatt för nu ska jag gå och göra varm oboy och sätta mig på balkongen och ta en natt cigg och sen ska jag sova, puss på er! ♥
Hej på er allihopa där ute som har en läggning som inte är straight som inte vågar komma ut ifrån garderoben, detta är till er så läs och ta åt er! Det är absolut inget fel med att inte vara straight, även om det finns folk som tycker det. Är du kanske rädd för att berätta för att dina kompisar ska börja behandla dig annorlunda osv? Men hallå?! Du är fortfarande du, du är fortfarande samma person! Behandlar dom dig annorlunda är det bara bra!, för då vet du att dom var falska! Och hellre 1 sann vän än 1000 falska, eller? Tänk efter på saken. Varför skämmas för din läggning? Den är en del av någonting som gör dig till den speciella personen du är. Låt aldrig folk trycka ner dig eller lyckas trycka in i ditt huvud att du är onormal som inte är straigh eller vad det nu kan vara. Folk kommer hata, det gör folk på alla. Men lär dig att inte ta åt dig, visst jag tar åt mig av massor, att jag är ful, äcklig osv osv. Men med att jag är bisexuell, folk försöker få mig känna mig onormal, men det är faktiskt det ända jag inte tar åt mig av! Jag är stolt över min läggning och jag vet att det är ingenting fel med den. Och sen varför ska jag inte vara stolt?, se på mig jag har världens bästa flickvän! Det kan inte bli bättre. Men till alla er där ute, ta steget, kom ut ur garderoben! Du själv kommer må så mycket bättre av det!
