Skriver av mig.

Nu tänkte jag bara skriva av mig om jävligt mke, så ni som inte känner mig kommer ju antagligen inte fatta ett skit och kanske inte förstå varför jag känner så eller vad som hänt. Men de skiter jag i just nu. Mina närmsta kommer ju antagligen förstå vad det är jag skriver om. Vill inte skriva ut om 'situation' elr 'nuet' utan mer om känslor, tankar, min osäkerhet, min barndom osv. Ingen tvingar er att läsa.
 
Jag vet att oavsett hur mycket jag försöker att glömma så kommer alla känslor vara kvar, oavsett hur mycket jag förnekar det så vet vi båda två att det är sant. Men dehär bara går inte. Jag förstår inte att jag säger det själv men jag måste träffa någon ny. Hitta en ny människa i mitt liv, och det är fort som fan innan allt går åt helvete. Mina närmsta ramlar ut ur mitt liv som domino brickor, och det finns ingenting jag kan göra åt det. Jag är stressad hela tiden, jag har ingen aning om varken in eller ut. Jag är borttappad. Tänker andvända ett uttryck min föredetta bästavän sa. '' Jag är som en hundvalp som aldrig lärt sig att sitta. '' Det är precis vad jag är, jag är vilsen i mig själv. Alltså är jag vilsen oavsett vilka vägar jag väljer att gå, oavsett beslut. oavsett vad jag vet att jag vill och behöver så kommer det aldrig bli riktigt rätt. Jag kan försöka glömma dig, oss, minnena vi har hur mycket jag vill. Men oavsett om jag glömmer & om du glömmer så kommer kärleken komma ihåg det. Jag vet att oavsett om vi båda två går åt olika håll och går vidare och kommer över varandra så kommer vi alltid inse att det är du & jag det ska vara när vi ser varandra i ögonen. Vi kan inte ljuga för oss själva. Men vi kan inte heller vara tillsammans och låtsas som att allt är guld & gröna skogar. Det vi hade blev fel, det funkade inte. Det tar precis lika hårt på mig som på dig, men det är försent att rädda nu. Jag är helt vilse i tankar, jag vet ingenting längre. Det ända jag vet är att nuet är allt jag har, och jag kan inte få tag i mer tid. Jag måste leva nu. Jag måste kämpa. Göra allt jag kan, jag kämpar mig igenom veckorna och varenda morgon undrar jag varför jag fortfarande kämpar och hoppas på att det en dag ska bli bra, undrar varför jag inte bara ger upp. För varje dag är ett krig för mig, varje dag är en fight. Men jag tänker kriga livet in i det sista. För trotts att jag inte ens vet varför längre, och inte ens har en andledning så tänker jag aldrig någonsin ge upp. Jag lever för min dröm och för att en dag känna riktig lycka igen. Jag gjorde det en vacker tid när jag var jätte mycket yngre, men nu är det borta med vinden. Jag kommer aldrig glömma alla vackra stunder jag har haft i mitt liv, men just nu står allt det tuffa ivägen. Jag tvekar fortfarande ibland på om någon faktiskt driver med mig om att dehär är livet, men jag antar att det är det. Jag tänker inte dö och veta att jag levt ett helvete här. Varför födas, lida sen dö? ALDRIG. Jag tänker stå upp som en soldat och klara mig igenom helvetet så jag kan dö stolt och veta att jag gjorde iallafall det bästa av det. När jag var liten brukade jag starta om tvspelet varje gång jag visste att ja skulle förlora bara för att då kunde man vara bäst, bara man själv kände det så var det sant. Sov med alla mina mjukisdjur så inte en av dem skulle känna sig utanför, för jag hade alltid tillräckligt med kärlek för alla, precis som andra runt omkring mig. Hade en sånhär penna med 4 färger och försökte hela tiden trycka ner alla samtidigt fast ja visste att de va omöjligt, men när man var liten var inget omöjligt bara man trodde. Det svåraste valet i livet jag kunde stå emellan va antingen om jag ska spela fia med knuff eller leka med dockor. Brukade gömma mig bakom dörrar för att skrämma nån men oftast slutade det med att ja gav upp för det tog för lång tid för dem o gå förbi. Att låtsas sova va standard då det bästa som fanns va att någon skulle bära en till sängen. Brukade tro att månen förföljde bilen. När 2 droppar föll på bilrutan så brukade ja se det som en tävling, den droppen som kommer ner först hade vunnit. Satt vid datorn enbart för paint och den enda man behövde ta hand om va sin tamagochi. Dem enda falska vännerna vi hade va våra osynliga låtsasvänner. Sjunga i duschen var ett måste men nu bestämmer man livssviktiga beslut där. Kommer ni ihåg när vi va barn? Vadfan hände. Helvete vad allt var enkelt då, och nu ett krig. Min barndom är det finaste minnet jag har i mitt liv, tack pappa, mamma & Jvan för den bästa tiden jag någonsin varit med om. Ibland drömmer jag fortfarande om att mamma och pappa ska trösta mig och vagga mig sådär som förr. Men jag är stor nu, jag tröstar & tar hand om mig själv. Det är mina beslut som avgör inte någon annans. Det är så synd att folk växer upp för fort nu för tiden, jag älskar min barndom. Jag älskar Tuve. Alla mina barndomsvänner. Alla lekar, all standard, glassbilen som var det bästa som fanns i veckan. Hade tagit liv för att få spola tillbaka tiden. Föralltid vara liten, i tryggt förvar hos min underbara familj. Men nu är mamma och pappa skilda, jag och min bror kan knappt prata. Vart fan tog allting vägen? Ta mig tillbax. Saknaden är sjukt stor och jag vill leva om allting. Alla dom där små sakerna. Tryggheten. Jag var den där lilla glädjespridaren, den lyckliga och spralliga tjejen! Men se på mig idag, se vart jag står. Tiden är våran värsta fiende. Ta vara på den för i helvete.
& medans jag ändå håller på, det bästa med min barndom! Min underbara mormor. Vila i frid, vi saknar dig här. Minns alla gånger jag kom till dig efter skolan med min bror. Det var det bästa som fanns att vara hemma hos dig. Jag saknar dig sjukt, det var längesen nu men känns som igår. Gråter när jag skriver detta för jag önskar du kunde se detta, se vart jag hamnat idag. Skulle du vara stolt? Skulle du skämmas? Jag funderar väldigt ofta. Du är en av himlens vackraste änglar. RIP. ♥ - Jag älskar dig.
 
Pappa.
Jag tackar en gud jag inte tror på idag att jag har dig, vi har våra stunder men du är den jag blivit mest lik. Du är min förebild, min hjälte. Jag kan falla för hur många killar / tjejer som helst, men en pappa är alltid en dotters första kärlek. Det är så sant. Du är den i familjen som förstår mig bäst, den som kan få mig på bra humör. Du har alltid varit bland det viktigaste i mitt liv. När mamma åkte med mig & Jvan när vi var jätte mycket mindre, när hon tog med oss till ett kriscentrum och jag inte ens fick prata i telefon med dig eller träffa dig på ett halvår var bland det jobbigaste i mitt liv. När vi sågs igen efter det var ingenting likadant. Ingenting med våran familj kommer någonsin vara likadant. Men vi är alla samma människor, och jag älskar er mest allihopa! Gråter faktiskt när jag skriver om det. Jag har aldrig bearbetat min barndom, eran skiljsmässa. Ingenting. Ändå är detta det första kaoset som brast ut i mitt liv. Jag var faktiskt väldigt liten när det hände. Vi som var den där glada galna familjen som ingen förstod sig på. Vad är vi nu? Splittrade flisor. Jag saknar alla familjestunder. Men inser mer och mer att det kommer inte tillbaka. Pappa, att du bor kvar i lägenheten i underbara Tuve som vi växte upp i är sjukt. Jag vill aldrig flytta härifrån. Varenda detalj i lägenheten ligger så djupt i mitt hjärta. Jag älskar dig pappa, min kung! Jag hoppas jag fortfarande är din prinsessa, även om jag har förstört så mycket. Jag önskar du tycker precis likadant om mig, för jag är alltid din dotter. Kommer alltid att vara oavsett vad som händer. Det enda jag vill ha av dig är din papparoll, mer behöver du inte ge, du fyller en så stor bit i mitt liv. I love you. - Du är bäst.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser!)

Din blogg:

Kommentar:

Trackback