Hej på er allihopa där ute som har en läggning som inte är straight som inte vågar komma ut ifrån garderoben, detta är till er så läs och ta åt er! Det är absolut inget fel med att inte vara straight, även om det finns folk som tycker det. Är du kanske rädd för att berätta för att dina kompisar ska börja behandla dig annorlunda osv? Men hallå?! Du är fortfarande du, du är fortfarande samma person! Behandlar dom dig annorlunda är det bara bra!, för då vet du att dom var falska! Och hellre 1 sann vän än 1000 falska, eller? Tänk efter på saken. Varför skämmas för din läggning? Den är en del av någonting som gör dig till den speciella personen du är. Låt aldrig folk trycka ner dig eller lyckas trycka in i ditt huvud att du är onormal som inte är straigh eller vad det nu kan vara. Folk kommer hata, det gör folk på alla. Men lär dig att inte ta åt dig, visst jag tar åt mig av massor, att jag är ful, äcklig osv osv. Men med att jag är bisexuell, folk försöker få mig känna mig onormal, men det är faktiskt det ända jag inte tar åt mig av! Jag är stolt över min läggning och jag vet att det är ingenting fel med den. Och sen varför ska jag inte vara stolt?, se på mig jag har världens bästa flickvän! Det kan inte bli bättre. Men till alla er där ute, ta steget, kom ut ur garderoben! Du själv kommer må så mycket bättre av det!

Puss på er alla söta. ♥

Börjar tröttna helt totalt nu, har lust att banka skiten ur någon, allvarligt talat. Att folk inte kan acceptera att ALLA är olika, men ändå vackra på sitt sätt, oavsett om det är utanpå eller inuti. Utseendet är inte allt, läggningen är inte allt, tänkandet är inte allt. Inte sjukdommar och problem heller. Det är hjärtat som räknas, & det har vi alla ett likadant, så snälla sluta göra såhär mot folk? Jag menar att folk ska bli utstötta i tex skolan för att man valt att inte se ut som alla andra? Eller bli utstött på fritiden på grund av umgänget man valt, eller pga sin läggning. Blir så jävla arg, nej vet ni vad, blir inte ens arg, blir besviken. Vart har folk tappat respekten? Jag menar folk klagar hela tiden på att folk är respektlösa, men hallå?, klart folk är respektlösa mot er när ni gör som ni gör, jag har själv blivit mobbad, det är hemskt. Vet ni ens hur det känns? Jag har mobbat själv oxå. För jag ville hämnas osv osv, men jag såg sorgen och såren i deras ögon, såg hur ont det gjorde när man skrek att någon var ful och äcklig. Så jag la av. Jag är emot mobbning och om jag ser någon som är utsatt för det hjälper jag till, skiter i andras åsikt men tycker det är FEL att dömma folk, oavsett vad det är ni dömmer. Alla som vandrar på denna planeten är likadana, iaf på insidan & det är det som räknas. Lämna folk ifred, finns ingen som är värd någonting dåligt i livet, ingen föds elak, man blir bara som världen runt omkring än, och allvarligt talat, ibland undrar jag vadfan händer med världen. Folk kaosar andras liv, får folk hamna i deprissioner, börja skära sig i armarna, till och med kanske bli självmordsbenägna. Det är hemskt, har ni aldrig tänkt efter? Jag får hat varje dag, har folk överallt som hatar mig och är emot mig, har flippat ur hela mitt liv, förstört skolan haft kaos relation hemma osv osv, men se på mig, folk hatar fortfarande, och vad har jag egentligen gjort dom? INGENTING. Men se på mig, seriöst. Jag står här, ensam rädd & besviken, men jag står forfarande upp, & jag står kvar på samma plats, jag har inte backat bakåt, tänker aldirg backa bakåt igen, ALDRIG. Härifrån ska jag bara frammåt. Får klättra över dom högsta bergen, men tänk inte på hur långt det är kvar, tänk på hur långt du redan har kommit! Så ni alla där ute, alla fina vackra och bra människor! Ni är vackra! Ni räcker till, ni är värdefulla! Oavsett vad dom säger, låt dom inte trycka ner er! Ni är vackra allihop. Respekt till er som fortfarande kämpar emot alla idioter. Jag kämpar med er! Och ni klarar dehär, tänk efter, tänk hur långt ni redan har kommit! Och om ni inte ens börjat gå än, så ta dig i kragen och res dig upp! Jag menar titta på mig idag, jag har gjort självmordsförsök och velat lämna världen i sååå många år, har levt i lögner och tårar och deprission självmordstankar & upskurna handleder, se på mig idag! Idag kan jag säga att jag faktiskt mår bra! Jag är lycklig. Även om jag fortfarande bär på MASSSSA problem och på mitt självskadebeteende osv osv. Men jag är inte självmordsbenägen idag, jag vill inte dö, jag vill leva mitt liv, men allvarligt talat inte såhär, men därför tänker jag inte dö. Jag tänker kämpa, ska inte låta några idioter trycka ner mig, som egentligen bara mår dåligt själv å trycker ner mig för att höja sig själva aldrig, jag ska kämpa emot dom och krossa dom i min väg, för dom ska inte få hindra mig ifrån att komma till min lycka! Ingen ska få hindra mig att få komma dit i livet dit jag alltid velat komma. Och ingen, INGEN ska hindra er heller! Så fortsätt kämpa. Jag vet att det kan kännas hopplöst och det kan kännas svårt, även om det inte märks nu så kämpa på, blicka inte frammåt bara gå, gå och gå, tillslut börjar du sakta nå fram. Det lönar sig i slutet, även om det kan ta månader till och med år innan du klarar det, men jag vet att du gör det, se på mig som jag sagt innan, jag mår bra idag, MEN, har fortfarande flera år att gå, har fortfarande SÅÅÅÅÅ många hinder, men jag går fortfarande på mina ben, aldirg att jag tappar balansen igen! Fortsätt bara gå och låt ingen hindra dig i livet, kärlek och respekt till er alla maskrosbarn där ute, och alla som utsätts för mobbning, alla som har deprissioner, ångest attacker, ADHD vilket jag lider av, aggrissionsproblem?, självskadebeteenden, ja vad som helst, var stark, du är fin, du är bra, du räcker till, & det viktigaste, DU ÄR ÄLSKAD. ♥

Vi har inte varit tillsammans särskillt länge än, men det är sjukt hur mycket du redan betyder för mig, jag är i en period där alla vänder ryggen och går men du har alltid stått kvar. Jag älskar dig mer än vad du kan förstå. Det känns som en dröm som har blivit sann, kan inte finna ord som kan förklara, men det är som en saga. Jag har gillat dig i flera månader men du hade flickvän så jag började aldrig hoppas, men försökte göra allt för att kunna få kontakt och kunna umgås med dig mer. Men så bara helt plötsligt kom det med tiden, vi började träffas nästan varje dag, och tillslut kom det fram att jag gillar dig, sanningens minut, du gillade tydligen mig oxå. Den kyssen den kvällen kommer jag aldrig glömma, låg i sängen och bara log för mig själv och tänkte på dig i flera timmar den kvällen. Och nu liksom helt plötsligt är du min, det är för bra för att vara sant. Du är bäst, du kan alltid få mig på bra humör, få mig skratta och vara glad oavsett hur dåligt humör jag är på. Och du har alltid varit där för mig, och stöttat mig. Och du har skitit i vad alla andra har snackat för skit om mig, för du har funnits där för mig ändå, och tagit mig för den personen jag är & inte den alla säger att jag är. Just nu när alla hugger mig i ryggen känns det som att jag har ingen att vända mig till, men jag vet att jag har alltid dig, oavsett vad som än händer kommer du finnas där och backa upp mig! Och jag säger bara att jag gör samma sak för dig! Jag finns här för dig dygnet runt, och jag skiter i vad andra tycker om dig för jag har min egna åsikt och andras tankar om dig kan inte ändra mina. Du är min ängel & jag älskar dig obeskrivligt mycket. Spelar ingen roll vad som än händer, hur mycket problem vi än skulle hamna i så finns jag här och hjälper dig hitta vägen ut först, för jag skiter i hur jag mår sålänge jag vet att du mår bra! Jag ska skydda dig från allting och ta vara på dig som om du är min största skatt, för det är du, du är guldvärd! Går med dig igenom eld och vatten hjärtat! Tack för att jag får ha dig i mitt liv, du betyder mest i hela världen för mig! ♥

Hej bloggen, måste allvarligt talat skriva av mig. Är så jävla trött på att ni ska klaga nu, för det första det är min blogg och mitt liv jag gör & skriver vadfan jag vill, jag gör vad jag vill med min kropp lägger upp vilka bilder jag vill. Sluta klaga på inlägget om mitt självskadebeteende & på bilderna. Jag tänker inte ta bort dom och stör det er, va inte inne på min blogg, vad är det svåra? Skiter i om folk snackar om mig. Kalla mig attention whore osv, bryr mig faktiskt inte? Tänk om jag söker uppmärksamhet? Isf lyckas jag iaf, för jag får mer uppmärksamhet än er för jag är ärlig i mina inlägg när jag skriver om mina problem. Vet att ni bara hackar på mig för att ni är så jäva avundsjuka och desperata för att jag får uppmärksamheten ni vill ha.

Så okej, visst jag söker uppmärksamhet om ni tycker det.

Men jag lyckas det gör inte ni, ni bara bitch stämplar er själva eftersom ni ringer och skriver och klagar på mitt liv bara för att det är mycket intressantare än erat, suck on that bitches. Puss på er alla avundsjuka människor där ute i världen! ♥

när det gäller hatet så är det jag får höra oftast något liknande ''emo'', ''cuttare'', ''attentionwhore'', ''gå och dö ist för å söka uppmärksamhet ingen vill ge dig'', ''du är hopplös som tror du kan skära dig från problem'', ''skaffa en psykolog förihelvete'' osv osv.. och när det gäller rykterna så går det massa rykten om att jag är självmordsbenägen osv osv, men jag är INTE självmordsbenägen. men ibland blir det tufft bara, och då orkar jag inget. och bara för att man skär sig behöver inte betyda att man vill dö, för vill man verkligen dö varför ta en kniv och cutta upp armen / benet eller vartfan man nu skär sig när man bara kan gå och dö om man vill det. inte för att ni som vill dö ska dö, alla är värda att leva ett bra liv, missförstå mig inte. och hatet, det är det jobbigaste, det får mig bara att må så dåligt så jag fortsätter skära mig, eller till och med kanske skär mig mer. så tänk på vad ni säger jävla efterblivna respektlösa mongolider där ute! (tillägnat till vissa speciella idioter, som jag tror vet vilka ni är.) och innan jag fortsätter vill jag göra klart för er missbildade att det är MIN kropp & jag gör vad JAG vill med den, om det så är att skära upp min arm, då gör jag det! angår inte er okej? så sluta kommentera och säg till. mitt liv mina beslut och om jag så vill skriva åsne fjärt i pannan å springa runt med det i stan så gör jag det. that's it helt enkelt. MIIITT LIV. fattat de nu? hoppas jag. okej då kan jag fortsätta.

 

Ja du, hur började allting? Mitt självskadebeteende. Är egentligen av värdens mesigaste andledning men berättar ändå. Ni som har läst min blogg innan kanske vet att mitt liv började kaosa efter jag bott på kriscentrum. Och det var nog någon gång då det började. Jag satt hemma en kväll och var inne på datorn som vanligt, och så såg jag en nära vän till mig (nämner inga namn) som hade lagt upp en bild på sin handled, hon hade alltså skärt sig för er efterblivna som inte fattade det. Jag blev skit chokad först och trodde aldrig jag skulle få uppleva någon i min närhet som gör någonting sånt. Jag förstod det inte själv helt enkelt, och sen den dagen började jag kolla runt mer, kunde gå i stan och kolla på folks handleder om dom hade ärr/sår. Och jag insåg själv att det var ganska vanligt med tonåringar/ungdommar vadfan det nu heter som skär sig. Jag tänkte efter ganska länge och förstod fortfarande inte riktigt varför man skulle skada sig själv på något sånt sätt. Jag började må sämre och sämre och tillslut kändes det som att det fanns INGEN utväg, jag fick alltså panik. visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen, jag kände mig ensam i världen. så jag satt där med tårar på min kind och skakande i hela kroppen och den klumpen i magen man får när det verkligen känns att ingenting är som det ska. Jag satt ensam på mitt rum, men det kändes som jag stod ensam på jordklotet. Jag gick ut i köket för att hämta en kniv, jag ville testa liksom, se hur det var, om det gjorde ont osv. (självklart gjorde det ont, det blev smärtan jag blev kär i, förklarar det mer sen) Jag skärde ett litet skrapsår typ på min handled, men jag nöjde mig inte. Min sorg hade blivit till aggrission & hat. Jag ville ha fram blod, jag ville lida på något annat sett än inombords för min smärta i bröstet dödade mig sakta inifrån. Jag tog i mer & tillslut hade jag skärt upp min arm.. Och den känslan, går inte att förklara, jag kände mig fri. Kändes som allting bara försvann för en sekund. Det kändes sjukt bra. Jag förstod varför folk gjorde som dom gjorde & jag började ge all min respekt till folks sår & ärr. För att jag vet precis hur det är, hur det känns & precis hur svårt det är att sluta.

 

och det känns hemskt kan jag ju tala om. jag bryr mig inte om något, skolan kan gå åt helvete, för känns som jag kommer inte må bra i framtiden ändå, asså orkar inte ens rabbla upp allt, de spelar ingen roll för det känns som att jag aldrig kommer bli lycklig ändå. men det vet jag att jag kommer bli! och just nu är jag faktiskt jävligt lycklig, eftersom att jag är så jävla kär. och det får mig att faktiskt ORKA BRY MIG OM MIG SJÄLV. så ska ta hand om mig och verkligen kämpa nu för en gångs skull när jag verkligen insett att jag förtjänar ett bra liv. ska ta tag i allting nu, så oavsett vad som händer sen, kan jag ha självkänsla & må bra!