okejokej, vet att jag skrev ut om anton förut, det kanske inte blev så långt. men nu jävlar har jag tröttnat på allt, alla som trycker ner mig, alla som får mig känna mig ful och äcklig. alla som får mig känna mig dålig. men jag vet att jag är bättre än er, så mycket bättre än er! tänker inte låta er trycka ner mig. men jag försöker att inte ta åt mig, men vad ska jag göra när jag inte ens mår bra, hur ska jag kunna stå upp för mig själv då? ni kanske tror jag är den glada flummiga tjejen.. men sanningen är att hon är borta, borta med vinden. vet inte vad som händer, men någonting saknas, det som var min vilja, det som var jag, det som var mitt liv! vet inte vart jag ska ta vägen, och jag vill inte verka som den deppiga tjejen som bara hatar mitt liv, men jag kan inte hjälpa det, för det blir så. jag känner mig ensam och oälskad och har gjort i flera år, och när ska jag sluta låtsas? sluta låtsas som att det är bra när det inte är det, sluta låtsas som att jag inte bryr mig när jag bryr mig! sluta låtsas att jag inte tar åt mig av patetiska omogna haters som vill trycka ner. jag gör ju det, jag tar åt mig skiiit mycket! men den stora frågan är att när kommer jag sluta lita på mig själv? det är faktiskt läskigt att ha känslan att ingenting känns rätt, att det är en stor bit inom mig som bara fattas, min familj vad hände med den? och skolan den försvann med åren, och kompisarna, hur ska jag veta vem som är äkta och inte? så fort jag vänder mig om blir jag slagen i ryggen av dom jag minst anade det av. och kärleken, hur ska jag någonsin lita på någon igen? hur ska jag någonsin kunna bli kär igen? hur ska jag överleva ett liv som känns meningslöst, jag gör ändå inga bra val så varför ska jag ens försöka när jag vet att jag inte kan. det går inte. jag är för svag som person. jag tar åt mig för lätt, jag går sönder av minsta lilla. och det jag stör mig så jävla grovt på är att NI SLUTAR INTE HACKA PÅ MIG! låt mig vara ett litet sms där det står gå & dö och tro på mig nu, jag vill gå och dö. jag tar åt mig så jälva mycket. känner mig värdelös varje dag men låtsas som att jag står upp för mig själv. jag säger att jag inte tänker låta någon sänka mig när jag redan är sänkt av alla andra och ligger på botten, och jag orkar inte klättra upp igen min kraft är slut nu! jag orkar inte mer detta längre, det är helt jävla sinnessjukt, vad jag än gör är det alltid något som är fel och vad jag än skriver/säger är det någon som klagar på mig! kan ni aldrig låta mig få vara ifred och bara låta mig få vara JAG för en gångs skull, sköt erat eget liv! lägg av att hacka på folk för ni krossar mig, och inte bara mig utan alla andra som oxå tar åt sig. jag har inget självförtroende och jag vet hur det är att sitta vid rälsen och verkligen vara beredd. jag vet hur det känns att ha den hemska klumpen i magen och jag vet hur det känns att ge allt man har och bli lämnad kvar, det har blivit min vardag, hur ska jag kunna le när jag inte ens vill längre? allt jag vill är att ha mitt gammla liv tillbaka, jag är plats på en plats jag har lärt mig att hata och jag kommer inte härifrån. sökt livsbalans så många gånger men ramlar bara ner. om dehär är livet vill jag inte veta mer, om smärtan är allt jag kommer få tänker jag inte såras med, jag orkar ingenting längre, jag har sårat min mamma till max och jag förstör bara för folk runt omkring mig och låter mina sorger/aggrissioner gå ut över andra. och det är inte så jag vill ha det! jag vill kunna hantera min sorg själv. utan att behöva sticka hemmifrån så mamma är skit orolig, och inte skära upp mina armar eller sitta och tycka synd om mig själv och känna hur dålig jag är. jag vill kunna kolla på mina problem och försöka se en lösning! MEN HUR SKA DET GÅ NÄR NI GÖR DET HOPPLÖST FÖR MIG. hur många gånger har jag skrikit att jag behöver hjälp, och alltid när jag behöver det som mest blir jag lämnad, jag har tröttnat på dehär nu och jag skiter fullständigt i vad omvärlden tycker om mig just nu. för hur ska jag kunna leva när jag känner mig död? jag har blivit känslo kall kan inte känna värmen när någon jag tycker om ger mig en kram och säger att det ska bli bra, jag känner det verkligen nu, jag hatar alla och allt. hatar att jag blev den jag är idag och ångrar att jag inte ändrade på mig tidigare, vill lösa mina känslor men allt går i knutar, och jag kan inte knyta upp själv, orkar inte längre. har klättrat för länge men faller bara tillbaka till den KASSA människa jag var för 2 år sen! OCH DEN RONJA VILL JAG INTE VARA. jag vill vara den glada, flummiga, roliga, blyga ronja som jag vet att jag kan vara. den lyckliga ronja som jag vet att alla andra känner. för så som jag mår och beter mig nu, vet jag att ni känner inte mig, ni vet inte vem jag är. ni vet inte vad ni ska säga eller hur ni ska hantera mig. och gör ingenting alls. låt mig bara vara jag vill inte ha någonting med omvärlden att göra. attentionwhore? LÅT MIG PUNGRÅTTOR. Peace out.